10.11.2016

I WAS WRONG









det var slutet av september och indiansommar.
vi satt på caféer i stickat och drack skummig juice gjord på höstäpplen.
jag strök över det som då var en stor, rund mage och kände mig lugn.
älskade den där känslan av en ny start som hösten har med sig.
tänkte på första skoldagar och buketter av ny-vässade orange blyertspennor.
det var bara att börja skriva nya historier och bladen var också alldeles
blanka där de föll i virvlar mot bilrutan då vi körde hem.
jag skrev ner ett ode to autumn
där jag listade vad som var och vad som skulle komma.

det var slutet av september för över ett år sedan.
och jag hade fel, konstaterar jag nu, när jag vrider backspegeln
för att se bladen falla bakom oss.







jag skulle gå i kimonos och raggsockor och läsa ut 
sally mann’s självbiografi hold still.
jag skulle njuta av att ta det lugnare och vara här & nu.
jag gick väl i kimonos, det gör jag mest för jämnan.
men jag klämde också in mig i preggo-jeans & höga klackar och
kände mig alldeles utomordentligt någon annanstans,
när vi skålade till nattklubbsmusik under stjärnhimmeln på night tales,
 och det viskades som det bara kan i alkoholdimma,
- sådär högt så att alla runt omkring hör, men man själv kan
inte minnas att man haft en enda vettig konversation.
jag gravid och glas-klar på virgin mojitos.
och någon annanstans. långt därifrån.

sally mann’s hold still låg, visserligen läst en bra bit in i,
men sedan orörd och just stilla på sängbordet.
det blev för tungt och jag för ofokuserad.
för lätt någon annanstans.
långt från djupt i den amerikanska södern,
långt från ens just där & då, i vår stora vita säng.







jag skulle hinna så mycket och njuta av att ta det lugnare.
jag skulle bli mamma och hade en disig bild av det, 
ackompanjerad av hjärtljud i vildhäst-bankande nära mitt eget,
illustrerat av ultraljudsbilder lika tydliga som röntgenbilder,
men lika avslöjande som ett urblekt gammalt porträtt av
någon främmande människa, i en låda på loppis. 

det är oktober ett år senare och jag sitter i
kimono & raggsockor, med en bukett trubbiga
blyertspennor på skrivbordet. jag har ett lätt fladder 
i bröstet över allt jag skulle vilja hinna i dag,
eller bara medan m tar cassius på promenad för
att mata fiskmåsarna och köpa hostmedicin.

det ligger en helt annan bok på sängbordet,
också den oläst. och jag har glömt vilken det är.
den trängs med en trave tunna porslinskoppar som doftar
bergamott & honung. trängs med vita pappers-tussar
och genomskinliga nappar.








ungefär det enda jag hade rätt i är att vi
skriver en helt ny historia. vår.
den är brokig och tar upp all plats.
det blir inte mycket tid till andra böcker, bara denna.
någon sida är avriven mitt i en mening.
en annan får mig att skratta medan tårarna rinner.
instuckna  emellan dyker fotografier upp,
vissa är som blekta gamla porträtt, fast av förtrogen familj.
jag ser min älskade farfars drag plötsligt i cassius.
och det golvar mig nästan.

jag känner mig inte som en mamma.
jag känner mig fortfarande bara som mig,
en människa som älskar och tar hand om en annan
liten människa. och vi sitter återigen på caféer i stickat.
vi dricker kaffe och vänder ansiktet mot solen.
jag stryker över en litens duniga hår, skimrande guld
och känner mig alldeles lugn. jag är här & nu,
för jag börjar lära mig att om bara en liten stund,
när som helst, kan vad som helst hända.
en kopp faller i golvet, en servett behöver hittas.
en sida i en bok rivs ur. mitt i en mening.


och bladen är alldeles blanka, där de ligger i
drivor längs trottoaren när vi promenerar hem.
cassius skrattar förtjust när ett landar hos honom i vagnen.
sedan stoppar han det i munnen.
jag kommer att tänka på några rader av e.e. cummings

’since the thing perhaps is
to eat flowers and not to be afraid’


jag hade ett annat rätt.

kärleken,

h




photography | parts from my fine art series gladiatrice
thank you | sara for the vintage 'hand'. i love it. and you.
quote | e.e. cummings, complete poems, 1904-1962
© hannah lemholt photography


//



it was the end of september and indian summer.
we sat in coffee shops wearing knitwear,
drinking foamy juice made from autumn apples.
i stroked what was then a big, round baby bump and i felt calm.
i loved that feeling of new beginnings that autumn brings.
i had thoughts about the first day of school
and bouquets of freshly sharpened orange pencils.
it was all about just start writing new stories..!
and the leafs were also all unwritten, where they fell in blank,
still twirls against the car window as we drove home.
i wrote down an ode to autumn
where i listed what was and what was yet to come.

it was the end of september over a year ago.

and i was wrong, i can confirm that now,
as i turn the rear view mirror to see the leafs fall behind us.

*

i was to float around in kimonos and woolen socks
and finish sally mann’s autobiography hold still.
i was to enjoy taking it slower and being just here & now.
i did do some floating around in kimonos, to be fair,
as i do that most anytime anyway.
but i also squeezed myself into preggers denim & high heels
and felt particularly elsewhere, as we toasted to night club music
under the starry sky at night tales and as there was whispering
in that alcohol-infused way, where the ’whispering’ is so
loud everyone around can hear, but you yourself 
can not remember one single meaningful conversation.
 me, pregnant and crystal clear on virgin mojitos.
elsewhere. away in the distance. 

sally mann’s hold still lay, although read well into,
but then untouched, exactly that; still on the bedside table.
it got too heavy and i too unfocused.
too easily elsewhere and far from the deep american south,
far from even right there & then, in our big white bed.

*

i was to get so much done, simultaneously enjoying taking it easier.
 i was going to be a mother and had a hazy image of it,
accompanied by the sound of a wild horse-pounding heart, close to my own,
- & illustrated by ultrasound images as clear as x-rays,
but as foreign as a faded old portrait of any stranger,
in a box at the flea market.

it's october, a year later and i sit in kimono & woolen socks,
with a bouquet of blunt orange pencils on the desk.
i have a slight flutter in my chest, made out of all the things
i would’ve like to have time for today,
or at least for the while m & cassius are gone to
feed the seagulls and buy cough medicine.

there’s some other book lying on the bedside table now,
also still, unread. and i have forgotten which one it is.
it’s jostling with a stack of thin porcelain cups that hold the
scent of bergamot & honey. gathered with white little
balls of paper and translucent pacifiers.

*

just about the only thing i was right about
is that we are writing a whole new story. ours.
it is multi-coloured and it takes up all the space.
there’s no time for other books yet, - only this one.
some pages are torn in the middle of a sentence.
other ones make me laugh as the tears flow.
sandwiched in between pages, photographs appear.
some are faded old portraits, although of long-familiar faces.
i see my beloved grandfather’s features suddenly
on cassius’s face. and it almost floors me.

i don’t feel like a mom.
i still feel like just myself, but now
a person who loves and takes care of a little human.
and we sit yet again at coffee shops in knitwear.
we drink coffee and face the sun.
i stroke a little one’s downy hair, shimmering gold.
and i feel calm. i'm just here & now,
because i’m beginning to learn that any minute,
anytime, anything can happen.
a cup falls to the floor, a napkin needs to be found,
a page in a book is torn out, mid-sentence.

and the leafs are all blank, where they lie in banks
along the sidewalk as we walk home.
cassius laughs delighted when one lands on him in the pram.
then he sticks it into his mouth.

i come to think of a few lines by e.e. cummings

’since the thing perhaps is
to eat flowers and not to be afraid’


i was right about one more thing.

that love,

h




11 kommentarer:

  1. always so beautiful, your pictures and your words. they always send me somewhere else. somewhere pretty and calm. thank you xxx

    SvaraRadera
    Svar


    1. thank you.. so much.. such a beautiful
      comment and compliment.. truly taken to heart.

      so thank YOU..

      hannah

      x


      Radera
  2. Som vanligt så vackert <3, och du sätter ord på en tillvaro som även är min, träning ger färdighet sägs det och jag tränar varje dag ~ på här och nu. Lilleman har precis fyllt ett och Ä N T L I G E N, börjar jag släppa nervositeten, oron och stressen. Inte riktigt men nästan, fortfarande finns massor av måsten och borden, men med dina vackra ord blir det lite lättare att lägga undan dem för en liten stund. Tack!

    SvaraRadera
    Svar


    1. stort TACK..!

      ja.. det är ju en helt ny värld som blivit vår..
      man (jag) trodde nog att jag visste det mesta
      om hur det skulle vara, hur det skulle kännas..
      mer för att man är en någotsånär intelligent
      person.. *ler* .. men jag visste verkligen inte..
      och det är bra, i sig, när livet ställs på ände, ibland,
      - man tvingas se saker i nytt ljus, omvärdera
      och växa.. vi tränar tillsammans, - precis så..!
      *ler*

      ett år.. det går så fort också..! (här blir det
      januari-födelsedag) .. ännu en anledning att
      f ö r s ö k a vara här & nu, NU, så gott det
      bara går. för det här är en kort stund i det
      stora hela.. plötsligt är den över och jag kan
      nästan lova att vi kommer sakna den.. *ler*

      önskar Dig & Din lilla familj allt, allt gott,
      - & tack själv.. för att Du stannade till här..

      kram,

      hannah


      Radera
  3. Så vackert sagt, tänkvärt. Har inte barn själv men kan förstå att man *tvingas* leva i nuet...frustrerande men också bra. Det är ändå allt vi har, nuet, och det är oftast så onödigt svårt att vara i det fast man vill...funderar mycket på det just nu. :)
    Underbara, mjukt drömska bilder! Älskar skörheten och skönheten i döende blommor, de blir ju inte mindre vackrare om man säger så...
    Allt gott till Dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. tusen tack, fina joanna..
      varför hade jag bilden att Du har barn, undrar jag nu..
      tror kanske det är Din varma och mjuka natur,
      - som om redan full-lärd (varför det leder tanken till
      en mamma måste ligga djupare än jag insåg), men det
      är ju något man är i sig.. sin natur, menar jag..
      det är mycket jag insett är ganska 'naturligt' och mindre
      skillnad på ett vis, än jag trodde, - att bli just mamma..
      och jag tänker mycket på just det, - vad jag ÄR, bara jag,
      innan barn, mera nu..
      och jag tror att jag var MER mjuk innan, vilket förvånar mig
      ibland på olika vis (och också en sådan "alla trodde hade barn"
      eller "Du kommer bli så fin mamma en dag!")..
      det blev tydligt när han bara var några timmar gammal,
      född med gulsot var de tvungna att ta blodprov i hälarna
      flera gånger om dagen, - & hans nakna lilla kropp låg i
      det där kalla, sterila & skarpt ljussatta rummet, när de
      relativt kraftfullt, det var ju tvunget, - tog blod ur foten.
      han skrek och jag var på väg att börja gråta. så tänkte
      jag att 'det är inte bara Du nu. han behöver Dig.'
      det var ett litet slag i ansiktet, kan jag erkänna..
      kände mig.. liten och ganska så tramsig plötsligt..
      och så är det, - allt ställs på ände och man (jag)
      får omvärdera vissa saker och definitivt växa..
      men igen, - så är ju livet, på olika vis;
      sätter oss i sådana situationer. som tur är..! *ler*

      .. stort tack också för fina ord. jag med.. låter
      dem alltid vara tills det är ett m å s t e att de
      slängs, - när vattnet börjar dofta obehagligt..
      något så enormt vackert i det bedagade.

      sänder Dig allt gott tillbaka,
      - & hoppas att DITT liv är just som DU önskar det..!

      varm kram,

      hannah


      Radera
  4. Åh tack, fina Hannah! Du skriver så varmt och öppet, tack för det. Ja...ett långt och brokigt kapitel detta, vad man ÄR och kanske alltid har varit...?

    Som Du säger tror folk ofta att jag har barn, och jag tar det som en komplimang (tack!) för något de ser då, kanske värme. Men sanningen är den att jag aldrig velat ha barn för egen del och är alltså frivilligt barnlös. Det är en konstig sits för en kvinna att vara i, inte liksom riktigt "okej" enligt vissa, och jag känner mig ofta lite som Bridget Jones i den där första filmen Du vet, när hon får frågan om varför hon är singel och svarar "underneath these clothes my body is covered in scales"...(skratt!) Men på riktigt känns det ibland som om jag måste förklara eller visa (hur det nu skulle gå till) att jag inte är konstig eller missanpassad trots detta val. Blev själv begåvad med mycket kärleksfulla föräldrar som verkligen ville oss barn, så jag känner att jag *har* mycket kärlek att ge. Och en underbar, kärleksfull man har jag också. Jag har bara aldrig känt att det är för mig, detta med egna barn...och hittar alltså andra kanaler för min kärlek. Livet känns rikt och fullt och jag har inte ångrat mitt val. Inte ens trots alla som sade att jag nog skulle göra det en dag...Det kräver lite mod att våga inse vissa saker om sig själv, om vägen som är just min, i synnerhet då det gäller ett beslut som inte alla applåderar. Liz Gilbert har sagt det så bra, om både frivillig barnlöshet och annat: "that's somebody else's dream". Precis så känner jag det också.

    Och som Du märker har jag nu förklarat mig igen! :) Men det är intressant att fundera över moderskap, både det som är och det som inte är, om vad det är att vara kvinna utan den dimensionen. Och jag har många vänner som säger detsamma som Du, att man inte plötsligt blir någon annan trots att moderskapet utvecklar en. Det finns så mycket bilder och förväntningar med hur det *ska* kännas att bli mamma, verkar det som, och jag misstänker att de flesta måste sedan, när det har hänt, själva fundera över hur det känns för just *dem* och kanske våga känna efter också? Som Du ju gör så fint. Din ärlighet hjälper andra, det är jag övertygad om.

    Jag förstår det där med att behöva stålsätta sig lite, att finnas där för Din lilla på ett sätt där hans behov får komma först. Det är så vackert, vet Du. Jag hoppas att Ditt hjärta får fortsätta svälla och att ängsligheten som säkert alltid kommer på köpet ska få "take a back seat" till glädjen; alltid.

    Varm kram! Och tack igen för fint utbyte av tankar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. åh.. blir alldeles uppfylld av Ditt svar, joanna..
      tack..!

      .. och tack för att Du förstod tanken in emellan orden rätt
      (jag tänkte efter att jag tryckt 'publicera' att
      gud, hoppas hon förstår hur jag m e n a r,
      - eller att jag inte pillar i några sår helt objuden).
      men jag vet inte.. jag upplever dels mer och mer att
      det finns ämnen som av någon anledning blivit
      stigmatiserade, - som definitivt varken behöver eller
      borde vara det.. och att det är befriande, nästan alltid,
      att prata om..

      .. och finns det något jag alltid respekterat,
      - & nog nu mer än någonsin, så är det kvinnor som
      väljer aktivt.. som ja, precis, därmed; vet vem de är..
      finns det något mer osjälviskt.. egentligen..?
      att aldrig, eller så nära som det går, - låta andra
      betala priset för att man i n t e vet vem man är.
      jag finner dem vara några av de vackraste
      människorna jag vet. och kanske är det det som
      känns 'runt Dig', det jag kallade full-lärd
      (det hoppas vi väl dock aldrig bli..? *ler*)..
      oerhört fint..! jag applåderar Dig varmt.

      fint också att Du delade med Dig nu, än mer.
      jag älskar att höra människors riktiga historier.
      och just den historien, eat pray love (var det i, và?),
      såg jag om bara häromkvällen.. och fastnadxe just
      för den meningen (!).. tänkte, återigen, just vad
      viktigt det är att öronmärka sina egna drömmar,
      på riktigt..

      .. och det ÄR intressant att fundera över moderskap..
      så det blir många TACK..!
      ja, jag tror att många får en chock, utöver att det
      ÄR omvälvande i sig.. just för att det talas så lite..
      .. eller kanske snarare onyanserat..

      jag tackar DIG för utbytet.. och sänder ännu en
      varm kram,

      hannah




      Radera
  5. Åh. Blir alldeles rörd här...TACK. Med eftertryck. Så har ingen sagt det förut, att det kunde handla om att "inte låta andra betala priset för att man inte vet vem man är" - wow. Så starka ord! Och 'att öronmärka sina drömmar', det uttrycket ska jag bära med mig...Du sätter precis ord på kärnan i det viktigaste, oavsett om det handlar om barn eller något annat.

    Ska tilläggas att mitt val förstås hjälptes av att min man tycker lika, att vi upptäckte tidigt i vårt förhållande att vi "inte var så säkra" på det här med barn. Jag tror vi båda hade tänkt, på varsitt håll, att för kärleks skull kunde vi tänka oss den biten också, om det annars inneburit att ge upp någon man älskar. Och det skulle säkert ha blivit bra, det med...Men att det blev så här nu var bäst, för oss båda. Jag lider med de par som känner olika i den här frågan, för den är ju en av de viktigaste om man har tänkt dela livet med varann.

    Nej, tackochlov blir vi aldrig klara med lärandet! :) Det får man nog ändå tänka. Personligen älskar jag just *den* biten med att bli äldre; att vi landar i oss själva allt mer, blir tryggare, rakare, lugnare med de saker (och drömmar) som är just vi. Att bli sig själv är en stor och livslång uppgift. Och det är underbart!

    Ser som alltid fram emot att höra mer av Dina tankar här på bloggen, vartefter...(Du orkar och hinner!) Det är så fint hur Du kombinerar det med bildspråket, alltid så fantastiskt och helt Ditt eget. Jag kom faktiskt hit igår bara för att jag behövde vila lite bland Dina blogginlägg, gör det ganska ofta...och så blev jag dessutom berikad med våra delade tankar. Tack för det,Hannah. Och stor kram!

    SvaraRadera
    Svar




    1. svarade Dig tidigare, mellan morgonkaffe
      och doktorn med liten, joanna, - men internet
      kraschade just som jag skulle trycka publicera
      och vips var allt borta.. *ler*

      summan av kardemumman var i alla fall ett
      stort TACK..! uppskattar verkligen utbytet och
      att Du stannar till här och att Du delar med Dig..
      det är så oerhört värdefullt..! på så många vis..

      har inte stunden över precis nu, men ville
      verkligen tacka Dig, igen..

      och sända en varm kram,

      hannah

      Radera

i love words.
and i’ll be happy to
read some of yours..
they mean a lot to me.

in any language.
big or small.

that box down there
is y o u r very own space,
here with me,
to leave an imprint ..

x, h






Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...